Jaha, så hade man då tillräckligt tråkigt

för att börja blogga...

Annars? Jodå, det är ganska förjävligt, men det brukar faktiskt vara bättre. Det är inte så att jag är en överdrivet negativ person. Realistisk, visst. Och väldigt nojjig, förstås. Faktiskt den nojjigaste människa jag känner. Jag oroar mig för allt. Nästan. Det är något jag jobbar med...

Just i detta nu oroar jag mig för om det ska börja regna tills jag ska cykla hem, hur katterna ska klara pensionatsvistelsen i september, om jag kommer fixa ett pensionat till katterna i september och så för mamma, förstås...

Att blogga, ja... Det känns ju alldeles skitmärkligt att sitta här och skriva ner en massa saker bara för sig själv. För att nån annan ska läsa måste man ju tala om för folk att man finns... Det blir väl nästa steg i tristessen - mejla till alla vännerna, så de kan kolla in bloggen och undra vad sjutton man håller på med...

Kanske ska fixa min profil också...